Karriärlistan

Två veteranbloggare, Peppe och Sandra Beijer, har fyllt i den här listan och jag ska inte vara sämre. Passar också utmärkt nu när jag har fullt upp med redigering och inte hinner leverera så mycket annat. Det brinner i fingrarna att blogga om 6-timmars arbetsdagen – i går fick jag nämligen höra (i en fb-diskussion) att jag inte är en riktig företagare när jag inte jobbar minst 12 timmar om dygnet. Men mer om det en en annan gång, nu lista!

Vad ville du bli när du var liten?
Polis och guide i Paris. Har aldrig läst franska så den där andra är lite märklig.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Journalist.

Gick du någon nischad gymnasielinje?
Mja, Brändö gymnasium hade idrottslinje men var nog inte speciellt. Satsade på att läsa typ allt. Älskade alla ämnen (utom biologi).

Vad hade du för betyg? 
Bra, nånstans kring 9,5 skulle jag gissa att gymnasiets avgångsbetyg låg på (för svenskar: skalan är 4–10, 10 högst). Ja, jag var den där plugghästen.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Bästa var matematik (kort sådan i gymnasiet), tyska, historia, modersmål (svenska) och finska. Typ. Sämst var jag på biologi, saknar hjärnceller för att förstå mig blodomlopp och annat liknande.

Utbildade du dig efter gymnasiet? 
Japp, läste en kandidatexamen i journalistik på Soc&kom vid Helsingfors universitet, sedan en magisterexamen i kommunikationslära vid statsvetenskapliga fakulteten vid HU. Har också läst EU-kunskap, historia, spanska och marknadsföring på Hanken som biämnen.

kuggepromotion1Finaste avslutningen på mina studier. Lagerkrans på huvudet och fest i flera dagar!

Vilket var ditt allra första jobb?
Hjälpledare på skriftskoleläger eller kioskförsäljare av Veikkaus-produkter, kommer inte ihåg vilket som kom först. Kan hända det var samma sommar.

Vad har du mer haft för yrken?
Journalist på  bland annat Hufvudstadsbladet, Radio X3M, Radio Vega Huvudstadsregionen och nu Addeto, pr-kvinna, försäljare på flygplatsens Stockmann, informatör, tidningsproducent, översättare, örhängsmakare.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Hmm kanske nångång under gymnasiet när jag började skriva för den numera nerlagda sidan Ung nu i Hufvudstadsbladet. Frilansandet tog fart år 2013.

När visste du att du var på rätt väg?
När jag startade eget i början av 2015.

Vad brukar du får höra att du är bra på i ditt jobb?
Att jag skriver bra texter, alltid levererar och håller deadline.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Att jag ibland jobbar för mycket, att jag inte vet vad jag jobbar med om ett år (men det är också en del av fördelarna, det blir aldrig tråkigt).

Tre saker du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb:
Börjat skriva på finska, satsat på eget och att jag aldrig ger upp (här tänker jag mest på mitt skrivande som ju egentligen inte är mitt jobb – ännu!). Sen är jag stolt över en hel hög med texter, en av mina favoriter är intervjun med Peter von Koskull om hans afasi. Jag skrev texten på både svenska och finska och fanns också på tidningens första sida. Kändes stort!

kanduupprepadettack

Mer karriärsnack finns naturligtvis i podden som just nu har en sommarpaus, men det går rykten om att det kan dyka upp ett avsnitt nästa vecka. Den som prenumererar får se (eller lyssna då)!

Weltschmerz

För varje dag som går undrar jag mer och mer – vart är vår värld egentligen på väg? Miljontals människor är på flykt från sina hem för att ett gäng gubbar (ja, det är mest gubbar som sitter med vapnen i handen och besluten i huvudet) som tycker olika har valt att kriga ihjäl region efter region.

Köpcentret Itis i Helsingfors väljer att fira Ramadan och folk får fel i huvu. I en glad Facebookuppdatering där Itis önskar glad Ramadan tycker en rad människor (med eget namn!) att det är förkastligt att ett finländskt köpcenter uppmärksammar en muslimsk högtid.

I natt har minst femtio människor dödats inne på en gayklubb i Florida. Mina ord räcker inte ens till för att beskriva hur otroligt vidrigt det är.

Varifrån kommer allt hat? Varför är så många så arga? Vi ska inte ens gå in på alla högervindar som blåser runt om i Europa. Seriöst – vart är vi på väg? Jag har inga svar och väldigt få förklaringar. Jag är bara så otroligt ledsen och jag är knappast ensam.

Om solidaritet

Tidigare i veckan när jag bloggade om alla dessa böcker fick jag massvis med intressanta kommentarer och Yvonne skrev bland annat att hon kanske inte är så solidarisk i och med att hon inte läser/köper så mycket finlandssvensk litteratur. Och det är ju hur okej som helst. Alla läser och köper det de själva är intresserade av.

För mig har det ändå blivit viktigt att läsa mycket finlandssvenskt eftersom jag själv försöker ”komma in på marknaden”. Jag vill ha någorlunda koll på vad som händer inom den finlandssvenska förlagsvärlden och vilken typ av litteratur som ges ut – eller inte ges ut (och där jag i stället kanske kunde segla* in). Jag har också tidigare skrivit om att jag tycker att det är viktigt att vi finlandssvenskar är redo att konsumera på finlandssvenska.

wp-1465650071942.jpgSpontanshoppade Karin Erlandssons Missdåd förra veckan och läste boken på en dag. Så himla snyggt omslag och en läsvärd historia – som gärna hade fått vara längre om jag fått bestämma!

Den största orsaken till att jag läser finlandssvenskt är ändå igenkänningsfaktorn. Tänk att få läsa om sånt som kommer nära en själv, det handlar nästan om en men ändå inte. Tror det här faktiskt är en av de största drivkrafterna i mitt skrivande. Jag vill skriva texter där folk kan känna igen sig, jag vill beskriva den verklighet jag lever i idag. Naturligtvis blir det alltid en berättelse ur berättarens perspektiv, men oberoende så tror jag att den kan ge mycket åt andra som upplevt liknande saker.

En av de finaste komplimangerna jag kan få på mina texter är just att det är hög igenkänningsfaktor. Då high fivar jag mig själv och känner att jag lyckats – ens med något. Jag tror att det är oerhört viktigt att få uppleva kultur som baserar sig på sånt som kommer var och en nära. Samtidigt som jag tycker att det magiska med musik, litteratur och film är att det går att resa jorden runt och uppleva massvis med andra kulturer.

Vad läser du helst? Det som kommer nära och där du kan känna igen dig eller texter som tar dig till alla världens avkrokar? Och ja, igenkänning behöver absolut inte basera sig på texter från eller om den egna kulturen. Vi är ju alla människor och för det mesta ganska lika – oberoende av vilken kultur vi representerar.

*Tja, segla är väl fel ord. Eller kanske iofs inte. Seglatser är väl sällan mysiga och lugna, utan kan innehålla allt från stormar till alla möjliga hinder. Men nåja, ni fattar poängen.

seglats

Nu måste jag ju slänga in kuriosa om segling: Jag har varit på seglats en gång i mitt liv (där rök all min trovärdighet som finlandssvensk) – i Karibien 2009. Den här utsikten var ju ungefär det vackraste jag sett, men nästa dag stormade det så att jag trodde att jag skulle dö. Just så här känns min seglats in i den finlandssvenska bokbranschen. Åtminstone blir det aldrig tråkigt.

Från privat dröm till succé

I tisdags susade jag iväg till Karis för att lyssna på Maria Turtschaninoffs föreläsning. Det är tre år sedan jag för första gångens läste något skrivet av Maria och jag verkligen älskar hennes böcker. Anaché hör till mina absoluta favoriter av ALLA böcker jag läst. Eftersom Maria inte bara skriver bra utan också säger kloka saker tänkte jag dela med mig av hennes visdomar.

Maria började med att berätta hur skrivandet väldigt länge var väldigt privat för henne. Hon ville inte riktigt berätta för någon att hon ville skriva eller att hon gjorde det.

”Det var en privat dröm, när äldre frågade vad jag ville bli sa jag att jag ville bli djuphavsdykare och balettdansös. När jag började skriva mer på allvar i äldre tonåren skrev jag för hand under en stor tall. Jag skrev i smyg.”

mariat

Precis som alla författare har också Maria blivit refuserad – flera gånger. Hon berättade bland annat att hon skickat ett refuserat manus till ett annat förlag utan att göra någon redigering däremellan (vilket hon konstaterade att kanske inte var så smart). Det andra förlaget refuserade henne ändå med ett samtal.

”Jag tog till mig kritiken och skrev om. Jag blev refuserad igen men jag fick träffa en redaktör. Sedan skrev jag om allt från början igen. Det fanns inte ett alternativ att ge upp, själva skrivandet är en belöning i sig.”

Efter omskrivningen fick hon äntligen det efterlängtade samtalet om utgivning. Jag frågade hur mycket av manuset var samma som hon börjat med i tiderna – endast namnen på huvudkaraktärerna hade fått hänga kvar, men till och med deras relation hade ändrats. Jag tror det här är något många kan känna igen (åtminstone jag delvis). Maria pratade också om hur viktigt förhållandet till en förlagsredaktör är.

”Förlagsredaktören ser allt som jag försöker gömma. Jag följer henne när hon byter förlag.”

En lång process
Maria pratade också om hur lång tid allt tar. I arbetet med den senaste romanen Maresi hade Marias redaktör sagt att manuset var nästan färdigt – ändå blev det tre (!) genomgångar av texten.

Maria lyfte också upp att många kritiserat Maresi för att vara en väldigt våldsam bok för unga, men enligt henne läser unga inte in samma saker som vuxna. Dessutom sa hon att hon ändå aldrig kan komma på vidrigare saker än det som faktiskt händer i vår värld.

Maria har jobbat som författare på heltid sedan 2008, men på en bok tjänar hon i snitt ”lika mycket som en statligt anställd på en månad”. Hon berättade att hon aldrig haft en fast anställning eller betald semester. Fastän hon trivs med friheten finns det naturligtvis alltid en viss oro.

”Man är aldrig bättre än sin senaste bok, allt hänger på mig.”

Hennes senaste bok har ändå varit en storsuccé så just nu går det verkligen spikrakt uppåt för Maria. Maresi finns (eller kommer att finnas) på 14 språk. Flera länder har också köpt rättigheterna till de två följande böckerna, varav Naondel utkommer nu i höst. Jag tycker att det är så otroligt häftigt att förlag runt om i världen redan köpt rättigheterna för två oskrivna böcker!

”När det började gå bra tittade jag i en dagbok där jag skrivit vad målet med mitt skrivande är: det var att få fortsätta skriva böcker och att få skriva som jobb.”

mariasböckerMarias fem hittills utgivna böcker, sjätte boken kommer i höst.

Går ensam på museum
Inspirationen får Maria ofta från fotografier. Hon berättade att hon ofta går ensam på utställningar – och alltid har med sig ett anteckningsblock. Enligt henne är det de mest märkliga detaljerna som fastnar i hennes huvud. I ett skede jobbade hon också som vakt på ett museum i Helsingfors.

”Det var vansinnigt tråkigt, det enda jag kunde göra var att hitta på saker och så skrev jag anteckningar på pauserna.”

Under föreläsningen pratade Maria också en del om sitt sätt att arbeta. Illusionen om att författare bara sätter sig ner och skriver stämmer inte alls (om nu nån ens trodde det).

”Det jag lärt mig är att jag inte lärt mig något. Alla berättelser blir till på olika sätt. Jag har varje gång fått uppfinna hjulet på nytt. Jag måste vara öppen och villig att lära mig. Om jag kan stiga åt sidan blir berättelsen bättre. När jag inte försöker styra får berättelsen fler lager.”

I slutet av föreläsningen läste Maria ett stycke av Naondel (som alltså utkommer i höst) och jag hade kunnat sitta huuur länge som helst och lyssnat på henne. Ser verkligen fram emot boken!

View this post on Instagram

Hänger med @kuggekugge på #artcafeserendipity!

A post shared by Maria Turtschaninoff (@turtschaninoff) on

Efter föreläsningen gick vi ännu en sväng till Art cafe Serendipity. Jag kan inte annat än förvånas och imponeras av Marias böcker och av hur varm och härlig hon är som människa. Har du inte läst något av Maria ska du göra det omedelbums!

Redigeringsknäppis

Tanken var att jag i dag skulle blogga om gårdagens föreläsning med Maria Turtschaninoff (hon sa många kloka och fina saker!) men jag har varit fullständigt uppslukad av mitt redigeringsarbete. Det bästa är att jag känner att det här faktiskt kan bli bra. Få se hur länge den känslan håller i sig, hehe.

Bild 08-06-2016 kl. 12.03Så här har jag sett ut hela dagen i dag. Med håret på ända.

I går kväll fick jag också nys om en novelltävling som jag för en gångs skull är sugen på att delta i. Jag antar att redaktionen kommer att översvämmas av bidrag men en vinner ju ingenting utan att försöka.

Mot alla odds kom jag också på en idé som jag tror kan fungera riktigt bra. Men hur i hela fridens namn ska en koka ner det till 12 000 tecken? Tycker alltid det är det svåraste med novellformatet – det är så himla kort!

Nån annan som tänkt delta i novelltävlingen?

Nej, jag ska inte sluta skriva

Gårdagens inlägg väckte mycket diskussion här på bloggen och en del på Facebook vilket gör mig glad, kommentarerna förgyller verkligen bloggen! Inser också att jag lät mer pessimistisk än jag avsett. Ja det finns många böcker och mycket blir utgivet men det kommer inte att påverka mig. Jag kommer absolut inte att sluta skriva. Utan skrivandet vet jag inte riktigt vem jag är?

Jag brukar också uppmuntra folk att skriva själva – men i samma andetag säga att det är det galnaste en kan hålla på med. Att skriva roman är verkligen inte enkelt och ibland har jag lust att slänga datorn i väggen för att jag är så frustrerad på min text, men så kommer stunder då jag känner att orden hittar varandra, bildar meningar som inte funnits tidigare, blir till historier som ingen annan än jag kan berätta på just det här sättet.

Nu ska jag åka i väg till Karis för att lyssna på en av mina absoluta favoritförfattare Maria Turtschaninoff. Lovar rapport om klokheter hon delar med sig. Och diskussionen om bokbranschen och antalet böcker är jag inte riktigt klar med än. Så, fortsättning följer!

Alla dessa böcker

På lande har vi en enorm bokhylla. Fylld med både det ena och det andra. I går tömde vi hela hyllan och började gå igenom böckerna. Vad ska en liksom göra med en massa klassiker? De kan ju inte heller slängas så de fick åka tillbaka in i hyllan. En hel del böcker ska vi också försöka sälja på loppis som vi ordnar i början av juli.

wp-1465205334803.jpg

Mängden böcker får mig att tänka på hur många böcker det faktiskt finns. Under 2014 publicerades över 3000 skönlitterära vuxenböcker i Sverige. Lägg till fackböcker och ungdomsböcker och vi är uppe i siffror som närmar sig 11 000. Alltså elvatusen böcker på ett år. I Sverige.

Börjar en tänka på de här siffrorna känns det ju nästan lönlöst att skriva något nytt, samtidigt som det naturligtvis måste publiceras nytt. Vi kan inte bara läsa klassiker. Vi behöver också skildringar om det liv vi lever i dag. Om det liv som vi lever om femtio år.

Förra veckan skrev Svenska Yles redaktör Peter Lüttge om den finlandssvenska litteraturens kräftgång. Artikeln har väckt mycket känslor – framförallt ilska. Menar Lüttge verkligen att vi inte ska ha några finlandssvenska böcker alls? Vilken kultur eller minoritet är för liten för att inte vara värdig egen litteratur?

I artikeln tar Lüttge också upp diskussionen om vad som krävs för att en bok ska vara bra. Hur många ska läsa för att en roman ska vara ”värd” att publiceras (för att nu lite raljera). Som om allt kunde mätas i säljsiffror. Men om det här har jag så många tankar så det får bli ett inlägg till.

Vad tycker du? Finns det utrymme för hur många böcker som helst? Måste en bok ha (enormt) säljpotential för att ges ut?

wp-1465205320508.jpgHär jobbar jag med den nästa stora finlandssvenska romanen. Intalar jag mig själv i alla fall, hehe.

Örhängen i Ekenäs

I måndags gjorde mamma, pappa och jag en liten road trip till Ekenäs. Vi hade två ärenden. Dels skulle jag leverera örhängen till Popana och dels ville mamma och pappa sälja en gammal klocka de inte längre behövde.

Det var länge sedan jag varit i Ekenäs och blev än en gång förtjust i småstadslivet. Jag pratade automatiskt svenska överallt och det var så härligt att få höra lite västnyländska. Jag är ju en sucker för dialekter och västnyländskan klingar så fint tycker jag.

Vädret var jättefint, vi lunchade ute och avslutade med en glass. Nu ska ni som bor i trakterna se till att köpa upp alla örhängen jag levererade så jag får en orsak att snart komma på återbesök!

Roligt förresten att mina örhängen finns till salu i Decanter i Esbo, i Malins affär i Vasa och nu då på Popana i Ekenäs. Sakta men säkert erövrar jag världen, hehe!

wp-1464932893661.jpgSjukt god blåbärsglass!

Moderator von Kügelgen

I juni ska jag vara moderator för ett evenemang för första gången i mitt liv. Ser väldigt mycket fram emot det och tror att det ska bli både spännande och lärorikt. Lite nervös är jag eftersom eventet är på engelska, men jag tror det ska gå bra.

Evenemanget är riktat till unga entreprenörer och handlar om tidsanvändning för personer som nyligen startat eget. Hur ska en hinna både med jobbet och det personliga livet? Det är säkert nåt som många funderar på. Det är ett gratis evenemang så kom gärna och lyssna på talarna (och mig) om du är i Helsingfors den 16 juni.

Det roligaste ur min synvinkel är ändå presentationen om mig själv. Kolla nu så proffsig jag låter! Ibland borde en verkligen be någon annan beskriva en själv, då låter det genast mer självsäkert och liksom ”på riktigt”. Eller vad tycker du om den här beskrivningen?

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 09.30.42

Den stora omskrivningen

Jag behöver inte jobba så himla länge med en text innan jag blir blind för den. Jag intalar mig själv att storyn funkar och kör på. Sen får jag kommentarer av nån som påpekar att det inte funkar. Att det faktiskt behövs rätt mycket jobb för att det ska funka.

Charlotte skrev på Debutantbloggen om hur arbetet kring uppföljaren för Middagsmörker löper. Hon hade redan skrivit halva boken när hon insåg att storyn inte håller. En fegare människa skulle antagligen ha fortsatt banka huvudet i väggen och struntat i magkänslan. Charlotte är allt annat än feg – hon började om från början.

Själv är jag inte riktigt i samma situation, men har de senaste dagarna fått många insikter kring mitt manus. För att det verkligen ska bli bra behöver jag tänka om. Skriva om. Det konstigaste är att det inte känns det så tungt eller hemskt, snarare är jag ivrig över att texten nu ska bli rätt.

Skrivandet består så ofta av misstag, fel och snedsteg men det är just via dem som jag hela tiden utvecklas och blir lite bättre. Jag förstår min story bättre men kan också applicera det jag lär mig på andra historier. Nu ska jag ”bara” kavla upp ärmarna och sätta i gång med skrivandet och så hoppas jag att det blir så bra som jag föreställer mig.